Jag lever baklänges

Från Britta Hermansson, gästbloggare.

Jag backar nästan alltid in i helgerna trots att målet är tvärtom. De fredagar det inte händer är lätträknade. På stadsbussarna i närmaste stad, där jag många fredagar per år passerar resecentrum och byter från buss till tåg står det: Äntligen fredag!

Med handen på hjärtat håller jag inte alltid med. Men det brukar gå över. Om inte annat så på söndagskvällarna. Då åker jag framlänges och ”alla andra” baklänges. På tåget alltså.

Jag strävar efter att lära mig tågvagnarnas bästa platser och är alltid ute i god tid. Ändå händer något mellan bokning och tågsättens placering. De stämmer dåligt med verkligheten. Därför blir de flesta resor baklänges. Det är helt ok, jag mår inte illa, men det säger en del om mitt annorlunda liv. Många på tåget är troligen på väg framåt, hemåt för att få några lediga helgdagar. De högljudda mobilsamtalen handlar inte sällan om mat, handling och annat som numer ingår i begreppet fredagsmys. Själv är jag på väg bort för att arbeta. Det är lite motigt att se landskapet passera utanför rutan, veta att andra far hem och jag bort. Men så gott som alltid går det över långt innan söndagskvällen, när jag sitter där igen och rätt ofta tycker att jag får åka framlänges. Märkligt nog.

Att möta de människor som går till kyrkan mitt i byn eller staden på en kvinnofrukost, en cafékväll eller ett föredrag på lördagskvällen är en oerhört tacksam och rik kallelse i mitt liv. Så kommer det stora utropstecknet med den gudstjänstfirande församlingen på söndagen. Vilken gåva att få mötas i olika sammanhang utöver vårt land.

Jag är tacksam, trött och oftast mycket glad när jag letar upp min plats på tåget hem. Hoppsan, det blev visst baklänges nu också. Ja, vem vet. Kanske framlänges ändå är det som har med Guds rikes utbredande att göra? Vi är på väg.

Britta Hermansson

• Dela