Jills veranda, Down to the River och sekulariseringen som ibland kommer av sig

Blogginlägg av Rune W Dahlén

Jag hade nog aldrig sett de där programmen om inte min kollega Britta Hermansson hade rekommenderat dem. Jag tänkte att det bara var ytterligare några program i raden med musik av kända sångare som uppsminkade ler mot kameran. Jag var verkligen helt ointresserad.

Men Brittas rekommendationer ska man inte strunta i. Så jag såg det första programmet av Jills veranda på SVT Play och märkte att här fanns en äkthet som jag inte hade räknat med. Så småningom såg jag ett program till och ett till.

Några av de starkaste minnena från serien är när rapparen Skizz besöker det fattiga Nashville och möter människor som mitt i eländet har bevarat sin värdighet och kärlek. Och när Marit Bergman får möta den ursprungliga countryn uppe i Appalacherna bland enkla men genuina människor som överlevt tack vare musiken. Och när Kristian Gidlund får göra sitt livs sista resa och samtalar öppet med Jill Johnson om liv och död och vad som väntar efter döden. Fantastiska program! Ska man sammanfatta dem i ett enda ord får det bli Äkthet.

Men det sista programmet! Gästen på Jills veranda är Magnus Carlson från Weeping Willows, en person som tidigare var helt obekant för mig. 16 minuter in i programmet träffar de som av en slump en hemlös man, Doug Seeger, som sitter och sjunger på en bänk i centrala Nashville för att få in några slantar. Han har en fantastisk röst och berättar att han brukar spela på ett ställe som ligger i källaren i en kyrka. Där bjuder man på gratis mat och lite kläder varje lördag och där samlas flera bra musiker.

Så åker Jill och Magnus till kyrkan tillsammans med den hemlöse mannen, och det visar sig vara en kyrka som är ansluten till United Methodist Church – alltså samma kyrka som Equmeniakyrkan har djupa kontakter med. Magnus kom till USA för att han ville se Nashville, men plötsligt befinner han sig bland vinddrivna människor i ett oglamouröst diakonalt arbete i en kyrkas källarplan. Och efter en stund sitter Doug Seeger och några andra hemlösa på gräsmattan utanför kyrkan och han sjunger en sång som han skrivit själv. Jill berättar i en radiointervju hur både hon och Magnus gråter och Magnus säger att sången gick rakt in i både hjärnan och hjärtat och är något av det bästa han hört. ”Gud gav oss musiken och rösten”, svarar Doug.

Programmet slutar med att de inte kan släppa tanken på Doug. De söker upp honom på nytt för att tillsammans spela in hans låt i Johnny Cash’s gamla studio. Och det är magiskt! Helt magiskt!

Men vad är det för sång? Den heter Going down to the River och är i högsta grad en sång med kristna motiv: Jag har sysslat med djävulen och vet att han inte är min vän. Jag lever i en värld av synd och var jag än har vandrat har jag hamnat i djupa problem. Men jag går ner till floden för att tvätta min själ, jag hoppar i vattnet och begraver mitt huvud.

I’m going down to the river
To wash my soul again
I’m been runnin’ with the devil
And i know he’s not my friend

I’ve been falling by the wayside
I’m living in this world of sin
I’m going down to the river
To wash my soul again

I’m going down to the country
To bury my head in a creek
I’m gonna jump in those waters
Baptized both my feat

Because everywhere I’ve been walking
I’m been gettin’ in trouble deep
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Help! This old world is going to hell
In a handbasket
If I don’t get any resurrection soon
I’m gonna end up in a casket

I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again
I’m going down to the river
Gonna’ wash my soul again

Magnus Carlson säger att mötet med Doug blev det starkaste intrycket under besöket i Nashville. Samtidigt gick Doug och hans sång rätt genom TV-rutan och gjorde ett enormt intryck på de flesta av oss. Den blev omedelbart den mest populära låten på iTunes i Sverige och ligger fortfarande överst på listan och nu även på DigiListan. Före alla finalisterna i Melodifestivalen. Man kan läsa mängder av tacksamma kommentarer på Facebook, Twitter och Svt:s hemsida, och nu är det klart att Doug Seeger kommer till Sverige i sommar.

Jag känner ju inte Doug Seeger men läser mig till på svt:s hemsida att han haft ett tufft liv med droger och alkohol och från och till varit hemlös. Men nu är han fri från alla droger och har ett enkelt boende, han går i kyrkan och han tackar Gud. Att sången fått sådant gensvar tror han beror på textens budskap: ”Du är inte den enda syndaren där ute. Du är en av många. Och alla har en chans att förändras, det är vad låten säger. Det är precis som för mig.”

Det finns naturligtvis många ingredienser i den här berättelsen. Den handlar om den hemlöse mannen som sitter på gatan i USA och sjunger för att få ihop lite småpengar och som plötsligt blir upptäckt och älskad av massor med människor i ett litet land på andra sidan Atlanten. Den handlar om människor i Sverige som vill stödja en fattig men begåvad musiker med en alldeles speciell röst genom att ladda ner hans låt mot betalning. Den handlar om en till synes mycket sympatisk och vänlig äldre man som gått igenom många svårigheter och som rest sig och gått vidare.

Men framför allt handlar ändå berättelsen om en låt som med sin text berör på djupet. Där finns en medvetenhet om att vi alla är syndare. Och en längtan efter renhet och förlåtelse som vi alla kan känna igen oss i.

Till er som är pastorer eller präster eller på väg att bli det vill jag säga med tanke på Doug Seegers uppmärksamhet i Sverige: Ibland kommer små tecken på att sekulariseringen kanske inte gått så djupt och så långt som vi trodde. Det finns anknytningspunkter där vi minst anar det. Ta vara på dem, men lägg för allt i världen inte beslag på dem!

Själv har jag bekänt mig som kristen i över 45 år. Jag är döpt. Jag är pastor, teologie doktor och undervisar blivande präster och pastorer. Jag har i mer än 25 år rest över hela landet och predikat i olika samfund, kyrkor och missionshus. Men jag har inget behov av att annektera Doug Seeger som en kristen stjärna eller att ropa ut att jag själv minsann tvättat min själ ren. Däremot slår jag gärna följe med vem som helst ner till floden eftersom jag har samma behov som så många andra. Och på vägen dit lyssnar jag ödmjukt och gärna till äkta människor som levt helt andra liv än mitt. Jag vet att jag lever i en värld av synd och att jag själv är en syndare. Och jag har ett ständigt behov av att få tvätta min själ på nytt och resa mig igen. Och igen. Och igen.

Eller som Ylva Eggehorn skriver i en av de vackraste psalmer jag vet:

Min tro bär inga dyrbara juveler.
Jag kommer utan smycken till ditt hus.
Mitt liv är bara längtan, bara hud:
så kläd mig med din nåd. Du är min Gud.

• Dela