Kallelse till de papperslösa

Från Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och gästbloggare.

Det är en onsdagskväll och jag befinner mig i en av Göteborgs norra och mest socialt utsatta förorter. Jag är på väg till ett av mina läkarjobb, det på en mottagning för papperslösa. Jag öppnar dörren och kliver in i den lokal vi nu i åtta år fått låna varje vecka för detta. Det är ofta spännande att komma hit. Man kan känna sig ganska trött innan man ger sig hemifrån, men väl här går kvällen ofta fort.

Det är strax före mottagningen skall börja och det pågår en febril aktivitet. Vi är ett 50-tal personer som kommit för att bidra med det vi kan den här kvällen. Jag hejar på ”mina” sjuksköterskor och på några patienter som redan kommit och står och väntar. Vi är bland annat läkare, sjuksköterskor, läkarstudenter, sjukgymnaster, tolkar och stödsamtalare och förutom sjukvården finns den här kvällen också jurister, folk från kyrkan och ungdomar från ”ingen människa är illegal” som kommit för att ordna barnverksamhet för de gömda barn som brukar komma. Här finns också de som kokar kaffe eller delar ut kläder och ibland finns här också optiker och tandläkare.

Vi har ett kort möte innan vi börjar och var och en går till sina uppgifter. Det är allvarligt, men också nära till skratt. Det finns en slags glädje hos oss att göra något som känns viktigt.

En stund senare sitter jag i ett av våra provisoriska mottagningsrum tillsammans med en ung kvinna. Journalen framför mig på bordet vittnar om systematiska övergrepp i hemlandet. Samtalet rör sig försiktigt. Vi pratar om hur hon har det. Hur det var att komma hit som minderårig. Att först inte våga berätta. Att sen inte bli trodd och därför få avslag på sin asylansökan. Om ett intyg jag kanske kan skriva. Jag vet inte om jag kan göra så mycket för henne, men jag får i alla fall dela hennes börda en liten stund. Jag hoppas i alla fall det. Jag hoppas att hon och alla andra som vi möter åtminstone skall känna att någon fanns och ville hjälpa till när de behövde.

Mitt i allt detta så börjar jag fundera på det här med kallelse. Hur vi alla kommit hit för att bidra med just det vi kan. En del av oss är kristna eller muslimer, andra ateister, men för mig blir här ändå så tydligt hur Gud använder var och en för att göra Guds rike lite mer synligt. En vanlig kväll kommer det kanske ett par hundra personer hit, ångestnivån är hög, men här finns också glädjen, till exempel när någon vi sett ofta plötsligt får sitt uppehållstillstånd.

Jag började läsa till läkare i tjugoårsåldern och har genom åren verkligen upplevt hur Gud kallat mig till det, men jag kunde samtidigt inte heller värja mig när nästa kallelse kom. Den som ledde till att jag började läsa teologi och bli pastor. Jag får ofta frågan om jag därför kommer att sluta arbeta som läkare i framtiden och svaret blir alltid ”Jag vet inte”.

För jag vet verkligen inte vad Gud tänker med det här, men jag vet att just nu vill han ha mig där jag är. Som läkare på deltid och som pastorsstudent på deltid. Kvällar som den jag beskrivit har jag svårt att tänka mig att Gud vill att jag helt lämnar läkarjobbet, men jag tror att det kommer att visa sig. Jag får lita på att Gud vet vad han gör och vad han har för planer för mig. Jag tänker att oavsett om jag står i predikstolen eller möter en patient i ett mottagningsrum så tror jag att Guds kallelse till mig är att göra evangeliet synligt, att vara Jesus egna händer och ögon, men att också själv se honom i alla de människor jag möter.

”Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Matt 25:39-40

Maria Fässberg Norrhall, pastorskandidat och läkare bland annat på Rosengrenska stiftelsen/ Röda Korset i Göteborg

• Dela