”Kan du bli nå´t annat än pastor, så bli det.”

En pizzeria i Vimmerby. Mitten 80-tal. En ganska färsk och mycket klok ungdomspastor från Mönsterås och en tämligen omogen, men hett Jesus-älskande ungdomsledare i äkta 80-talsstil (om du inte var med då, tänk stort hår [STORT] och pastellfärger).

Vi pratar om kallelse. Om längtan att tjäna Gud.

Den kloke säger då krasst: ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

Den här reaktionen var ovan. Men orden har blivit mitt livs måttstock. Ett halmstrå som faktiskt bär när allt är gungfly omkring mig. ”Kan du bli nå´t annat än pastor så bli det.”

För jag kan ju inte det!

Jag har gjort mina flyktförsök. En del desperata, andra mest i tanken. Men jag kan ju inte bli nå´t annat! Jag har försökt övertyga mig själv att jag visst skulle kunna det, men jag faller inte ens för mina vassaste argument. Det här är liksom inte på det planet. Det handlar om inte argument. Det handlar om att Han märkt mig med sin kallelse och den har hittills inte varit förhandlingsbar.

Jag har frestats till jobb man kan stänga av när man går hem. Som inte alltid fyller ens hjärta. Jaa, jag har frestats att vilja tjäna mer pengar. Frestats av jobb där man inte är offentlig, där man kan vara grinig, gnällig på ICA eller var man är om man har en ”sådan dag”. Det får inte en pastor. Jag vill vara anonym. Vill slippa att höra allas bekymmer… eller vill jag det?

Om jag fick välja på ett liv med hög lön, ett jobb där jag inte har ansvar för någon, där ingen räknar med att jag bryr mig om dem… nej aldrig! Tack, men nej tack.

För ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag ger upp. Lämnar in. Ger mig hän. Får följa människor på vägen från att vara ointresserad av Jesus, till ett prövande lärjungaskap, får se blyga försiktigt börja blomstra, får se människor våga gå in i uppgifter de aldrig trodde de kunde (eller ens ville) men de gör det med Guds kraft, jag får vara med och sjunga lovsången med allt från pensionärskörer till maffigt komp-band, får lära mig massor av livet i oräkneliga samtal med tilltufsade och framgångsrika, med helpiercade tatoo-mästare och helgon. Får be med människor, får lida med människor, får glädjas med människor. Får vara det finaste av allt: ett Kristusbrev till dem som inte känner honom.

Neej, det finns inget annat jag kan bli. Inte nå´t på denna jord kan vara så stort och fascinerande som att av nåd få vara pastor!

De dagar jag suckar, har huvudvärk, känner mig liten som en fluglort inför uppgifterna, så frågar mig Anden med en retsam röst: ”Kan du bli nå´t annat, Britta, så bli…” och då avbryter jag Anden med en mer eller mindre from stämma och ryter: ”Du vet mycket väl att jag varken kan nå´t annat eller – så hjälpe mig Gud – ens vill nå´t annat.”

När mina planer faller som gråsten, när människor är elaka mot mig, när jag är tröttare än trött, vädjar jag till mig själv: Kan jag inte bli nå´t – nå´t vad som helst – annat än pastor? Återigen får jag överlämna mig.

”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. [- – -] Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (Jer 20: 7, 9)

Jag har alltid längtat efter det färgstarka, det omtumlande, det oförutsägbara. Jag har fått svar på mina böner. Jag fick bli pastor. Amazing Grace.

Britta Bolmenäs

Britta Bolmenäs är pastor och föreståndare i Tibro missionsförsamling. Hon är gift med Stephan och mor till tre ”vilda sportnördar” enligt henne själv. Tidigare har hon varit bl a riksevangelist i Svenska Missionskyrkan, och hade då i uppgift att emellanåt tala om kallelsefrågor, på samma sätt som Gunnel Noreliusson idag.

• Dela