Kanske kallad?

Från Signe Ekström, pastorskandidat och gästbloggare.

På Hönökonferen brukar det finnas ett seminarie med rubriken ”Kanske kallad?”. Ett seminarie för dig som funderar på din kallelse och som funderar på om det som du upplevt Gud tala faktiskt kan stämma. Kan den viskningen som jag hört i mitt inre, som jag upplevt som en kallelse men som kanske inte är mer än just en viskning, kan den stämma? Kan jag lita på den?

Något som är en viskning kan vara lätt att tysta med andra röster. Mose sa till Gud: ”Jag kan inte tala, sänd någon annan”, Jeremia: ”Jag är för ung” och Maria: ”Hur ska detta kunna ske?”. I många av de kallelseberättelser vi möter i bibeln finner mottagaren av kallelsen många skäl till att det inte kan stämma. Själv ser han eller hon en rad anledningar till att Gud måste ha tagit miste, för om det är något vi känner till hos oss själva så är det våra fel och brister, vår otillräcklighet och våra tillkortakommanden.

Första gången jag predikade var ute på landsbygden i Ecuador. Jag var där på praktik genom en lärjungaskola som heter Apostlagärningarna 29. Om någon skulle fråga mig när jag upplevde kallelsen från Gud så var det då, första gången jag fick möjligheten att predika Guds ord för andra människor. Inte på något märkvärdigt sätt alls, bara som att det var något litet som började gro i hjärtat. Ett tag efter det började jag läsa på en teologisk utbildning, för att pröva det jag upplevt inom mig. Det gick bra till en början. Men sedan började kampen med denna kallelse, jämförelsen med andra och en stark övertygelse om att Gud inte kunde använda mig. Mina tillkortakommanden, mina brister var för stora. Det som jag upplevt som en kallelse var en fin tanke men inom mig tänkte jag: ”Gud, du får hitta någon annan”.

Jag upplevde att jag inte kunde ikläda mig det som kallelsen innebar, jag kunde inte uppbåda den styrka och förmåga som krävdes. Därför var jag nästan beredd att ge upp.  Men genom olika erfarenheter, och genom att komma till den punkt där jag blev beroende av Guds kraft i mig, så insåg jag mer och mer vad det handlade om, även om jag måste påminnas om det varje dag.

Det är genom Guds kraft, inte genom min. Det är hans kraft som verkar i mig, genom mig. Ingenting annat. Och då spelar det ingen roll vilka tillkortakommande och svagheter vi än sätter upp som hinder för att det ska kunna ske. Om det är genom Guds kraft kan svagheten aldrig någonsin vara ett hinder, bara en möjlighet för Guds kraft att verka. Så om du någon gång har tänkt tanken ”Kanske kallad?”, så är det något att ta fasta på. Tänk inte så mycket på hur, när och på vilket sätt det ska kunna vara möjligt. Om du börjar gå, så får Gud vara Gud och göra resten.

Söndagen den 10 mars är det offerdag för diakon- och pastorsutbildningen i Gemensam Framtid. Den 15-16 mars är det Öppet Hus och Kallelsedagar på THS. Inför dessa arrangemang bloggar vi på BliPastor.nu varje vardag under perioden 18 februari – 8 mars.

• Dela