Konsten att följa

Från Anton Gustafsson, gästbloggare och pastorskandidat.

Varför säger ni Herre, Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – vem är han lik, det skall jag visa er. Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt och lägger grunden på berg. När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det, eftersom det är väl byggt. (Luk 6:46-48)

Det finns ord av Jesus som är svåra att höra, för mig är detta ett av dem. Hur många gånger har jag inte bett och sagt ”Herre, Herre”? Ändå gör jag inte vad han säger. Jesus ord gör ont och hugger tag i mig. En viktig fråga i sammanhanget är: Vad är det då vi ska göra? Det ”enkla” svaret finner vi i verserna innan och i komprimerad form kan det se ut så här.

• Älska era fiender
• Var barmhärtiga
• Ge utan förväntan att få igen
• Döm inte

Det är vanskligt att göra en lista, för en lista kan man bocka av. Men så fungerar inte den här listan. Jesus inbjuder oss att följa honom. Det har ett pris. Att följa Jesus är gratis, men det kostar på. Längre fram i Lukas berättar Jesus om kostnaden. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. (Luk 9:23-24) Jesus leder oss in på en smal väg, men han känner den för han har gått före oss.

När Paulus skriver om efterföljelse i Filipperbrevet skriver han:

Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden på ett kors. (Fil 2:4-8)

Paulus tanke om efterföljelse grundar sig i något så barnsligt som att härmas. Den som är kristen skall helt enkelt imitera Jesus.

Jesus berättar om en man som hittar en pärla i en åker. Åkern är inte hans, han måste sälja allt han äger för att ha råd att köpa åkern så han kan få tag på pärlan. Att ge sitt liv till Jesus är att ge allt man har. Då kan man stämma in i Paulus ord i Galaterbrevet: Jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Och vad är det som driver Paulus till detta som vi i vår individualistiska kultur skulle beteckna som självförnekelse.

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. (Fil 3:7-9)

Paulus hade funnit pärlan, Jesus Kristus, och han var beredd att betala priset för att få leva i honom som han uttrycker det.

Har du funnit pärlan?

• Dela