Kyrkan förblir profetisk!
Publicerat 8 januari, 2015
Observera
Denna text publicerades första gången den 8 januari, 2015. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Från pastorskandidaten och gästbloggaren David Wedegård. David kommer ursprungligen från Vårgårda men tillhör nu Jakobsbergskyrkan i Järfälla. Han har läst fyra och ett halvt år på THS och skall nästa läsår gå Vägledningsåret för att sedan ordineras till pastor i Kyrkokonferensen 2016.
Jesus Kristus är Herre (Fil 2:11)! Det har varit den kristna kyrkans bekännelse sedan de första lärjungarna spred evangeliet (det glada budskapet), sedan den tid då rörelsen låg i sin linda. Det är även den kristna kyrkans bekännelse idag. Jesus Kristus är Herre!
Men man kan undra vad det har för betydelse för våra liv idag? När den tidiga kyrkan bekände att Jesus var Herre (grekiska Kyrios), var det ingen andlig bekännelse, något som bara berör vårt inre liv och som till slut leder till ett evigt liv i himlen. I en tid då den romerska kejsaren kallades för herre (kyrios), så var det en bekännelse som fick ödesdigra konsekvenser för varje enskild kristen människa som vågade bekänna en annan Herre. Det var ett politiskt ställningstagande, likväl som ett religiöst.
Att skilja på det offentliga, sekulära politiska området och det privata och religiösa är ett modernt fenomen. Under den tid då Jesus och hans lärjungar proklamerade evangeliet var det ett budskap som både hade politiska, så väl som sociala konsekvenser. Att Jesus var Herre var en bekännelse som innebar att kejsaren inte var herre. Det finns ingen högre instans för en kristen människa än Jesus Kristus. Inga politiska system, inga karismatiska ideologer, inga rättsliga ämbeten kan någonsin gå före kyrkans bekännelse till Jesus Kristus. Men återigen, vad betyder det för mig och för kyrkan idag?
Detta betyder att Jesus Kristus är Herre, alldeles oavsett vad vi har för åsikt om det! I denna fråga är sanningen aldrig relativ, som annars är så populärt att hävda. Det är en verklighet vi har att förhålla oss till. Han går före allt. Kyrkan som förmedlare och förvaltare av detta budskap går före allt. Och visst är det intressant i tider när det politiska klimatet blir allt mer spänt. De sekulära makterna kan aldrig diktera kyrkans agenda. När människovärdet ifrågasätts, när den som flyr blir misstänkliggjord och den fattige blir osynlig, ja då förblir kyrkan profetisk. Gud gör inte skillnad på människor (Apg 10:34, Rom 2:11, Jak 2:1)! Därför går evangeliet om Jesus Kristus före alla resonemang om ekonomisk vinst i samhället, där individen beräknas värdig beroende av hur mycket köpkraft hen har.
Missförstå mig inte – samhällsbygget är gott. Att gemensamt samordna genom den politiska arenan, för att också i ödmjukhet och respekt kunna leva tillsammans, det är gott och där behövs det bekännande kristna människor. Historien är fylld av kristna vittnen som förändrat hela samhällen till det bättre, men en sak har de gemensamt – de är grundade i övertygelsen om vem det är som egentligen har makten i den verklighet vi lever i.
Detta för mig osökt till den kristna gudstjänsten. Jag är nu färdig med min pastorsutbildning och om bara någon vecka skall jag påbörja min första tjänst i en församling. Och jag ser det som min primära uppgift att tillsammans med församlingen försöka hjälpa människor se verkligheten sådan den faktiskt är. Gudstjänsten är det tillfälle då de kristna genom alla tider har samlats för att fira att Jesus Kristus är Herre. Gudstjänsten firas på söndagar, som enligt tradition kallats för den åttonde dagen i veckan. Gudstjänsten på den åttonde dagen är den tid och den plats där den nya verkligheten träder fram och evigheten tar sin plats i våra hjärtan. Och i det perspektivet finns det inget eller ingen som på riktigt kan skrämma oss. De som samlas till gudstjänst får nya ögon som ser verkligheten sådan den faktiskt är – Jesus Kristus är Herre! – och oavsett vad som sker med oss vet vi att Han kommer att hela det som är skadat en synnerligen vacker dag. Med den övertygelsen kan vi som kristna stå upp för det vi tror på. Den Gud som så älskade världen har inte lämnat den åt sitt öde. Hoppet om en ny, upprättad skapelse lämnar oss aldrig. Och vi får också nya ögon att se på varandra och på den värld vi lever i. Allt blir omgärdat av ett slags heligt skimmer. Mina medmänniskor kan aldrig reduceras till ekonomiska siffror, de är älskade av Gud.
Den värld vi lever i är tyngd av sorg och våld. Från krigets Syrien till de romer som denna vinter sitter och tigger på våra svenska gator och torg. Att Jesus är Herre innebär att jag, både som kristen och som pastor, är kallad att försöka förändra det jag kan. Att ge till dem som behöver och att verka för att krigets fasor skall lindras. I gudstjänsten innesluts allt detta – vi delar med oss av det vi har och ber för den värld som lider, och allt i syfte att vi själva skall förvandlas och bli mer lik Honom som offrade allt för att världen skulle få liv.
David Wedegård