Längtan föds i mötet

För några veckor sedan satt jag ner vid lunchtid med några andra studenter och samtalade. Samtalet handlade om mycket, men kom framför allt att kretsa kring kallelse. Den vi upplevde i våra liv, och om kallelse i allmänhet. Något jag noterade när vi gick varvet runt och alla som ville fick möjlighet att beskriva sin upplevelse av kallelse var att den för alla var starkt förknippad med längtan. Längtan att få tjäna, längtan att få ära Gud med den jag är och längtan att få vara med i arbetet för Guds rike.

För mig personligen har den upplevelsen varit väldigt starkt påtaglig. Jag har längtat efter att få tjäna och att få ställa mig i tjänst för det som är ett större perspektiv än vad jag egentligen kan greppa. Utan att egentligen veta exakt vad det skulle innebära har jag vandrat genom livet med en sådan längtan på mitt hjärta. Jag tänkte nog länge att det skulle handla om att arbeta som musiker, men landade efter att jag fick prova på församlingstjänst i att jag också, förutom att spela musik, längtade efter att få tjäna som pastor.

Jag predikade på bön- och offerdagen för pastors- och diakonutbildningarna över evangelietexten för andra söndagen i fastan, Lukasevangeliet 7:36-50. Det är texten om kvinnan som kommer till Jesus med balsam när han är på fest hos en farisé. I min förberedelse inför predikan tänkte jag på hennes öppna och ärliga möte med Jesus, och på hur det är en förebild för oss och våra tankar om kallelse.

Jag tänker att kvinnan vid Jesu fötter kom till Jesus anspråkslös, utan att förvänta sig något, men hon kom med allt hon hade. Farisén i texten tänkte kanske att han hade mer, och heligare, saker att komma till Jesus med, men det är som att Jesus säger: “Det är inte det som spelar roll – kom med allt du har! Sätt din tillit till mig, dina synder är förlåtna”.

För egentligen är nog kallelse så mycket mer än att tjäna. Det är att följa. Att stanna upp, möta Gud, som känner oss så väl som ingen annan kan, och följa honom. I detta ligger vår sanna kallelse, som får som naturlig konsekvens att vi också får längta efter att få tjäna. Att få ge som gåva det vi fått som gåva. Det betyder inte att det alltid är enkelt. Vi kommer nog behöva brottas, både med tron och med kallelsen, men med den stora segern att vi har en Gud som vill vara med oss i vår brottningskamp och som reser oss upp när vi faller.

Artisten Michael Jeff Johnson sätter i sin låt ”Sluta försöka” ord på allt det här. På längtan, på mötet och på upprättelsen.

“Nu vill jag öppna mitt hjärta, och jag vill sluta försöka
Jag ber att denna morgon ska bli en början på något nytt
Det var här någonstans allt började en gång
Med en vilsen längtan, och hur du löste mina tvång.”

Patrick Abrahamsson, pastorskandidat i Equmeniakyrkan

1-4 april är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma och digitalt. Varmt välkommen med om du vill veta med om Equmeniakyrkans utbildningar och fundera kring kallelse och tjänst i kyrkan. Läs mer på www.kallelsedagar.se