Lovsång är inte sång!

Om man skulle dela in gudstjänsten i olika kategorier som bön, förkunnelse, sång, bibelläsning etc, i vilken kategori skulle då lovsången hamna? Det mest naturliga svaret är sång, och så har jag alltid tänkt. Men för en tid sedan slog det mig att lovsången borde istället placeras i kategorin bön. Det blev en verklig aha-upplevelse som rätat ut många frågetecken.

Jag är uppväxt med lovsång ända från Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsens dagar. Någon på Livets Ord påstod vid ett tillfälle att det var där den moderna lovsångskulturen föddes, men så är det förstås inte. Tänk alla dessa stora möten och små bönesamlingar på 70-talet där vi sjöng lovsång! Jag älskade det, och jag älskar det än.

Genom mitt arbete har jag förmånen att ofta få umgås med unga människor. Ibland är det gymnasieungdomar som i lärjungaskolan i Vårgårda i onsdags kväll. Med lovsång och förbön som inte vill ta slut. Men ännu vanligare är det att jag får vara med på andakt tillsammans med pastorskandidaterna på THS.

När vi har teologgruppssamlingar med pastorskandidaterna i Baptistsamfundet och Missionskyrkan avslutar vi alltid med en rejäl andakt i kapellet. Någon delar ett Guds Ord, vi ber för den eller de som varit våra gäster under kvällen, och så är det lovsång och personlig förbön. Jag önskar att ni kunde få vara med och se allvaret och glädjen, engagemanget och kärleken till Jesus. Några av pastorskandidaterna är verkligt duktiga lovsångsledare med stor bredd i repertoaren och med en känslighet för vad som passar och inte passar. Ibland är det någon som förmedlar en profetisk hälsning.

Jag tar illa vid mig av den många gånger hårda kritiken mot lovsång. Jag hörde den i samband med de fantastiska mötena på Kyrkokonferensen i Örebro, och jag har hört den i många andra sammanhang. Ibland har kritiken varit hjärtskärande onyanserad. Man ifrågasätter de enkla texterna, upprepningarna, att man blundar och höjer händerna. Och så jämför man med andra sånger som verkligen har ett innehåll, som det sägs.

Men mer och mer inser jag att man inte ska jämföra de moderna lovsångerna med andra sånger. Det blir missvisande. Det är två helt olika kategorier. Lovsång är istället bön. Det är därför man blundar, det är därför man höjer händerna, det är därför man sjunger enkla strofer gång på gång för att slippa följa med i en psalmbok. I lovsången är man inför Gud, precis som i bönen. Man sjunger sin bön istället för att tala den. Men annars är det samma sak. Det är därför en duktig lovsångsledare emellanåt låter instrumenten vila och går över till en annan form av bön, nämligen den talade. För att sedan fortsätta med sjungen bön. Det är därför man ofta sjunger lovsång medan förbönsköerna ringlar fram mot förebedjarna.

När kritikerna vill ha annan sång istället för lovsång blandar man äpplen och päron. Den moderna lovsången med sina enkla körer är bön, och i varje gudstjänst ber vi på olika sätt och vid olika tillfällen. Ta bort lovsången och du bör ersätta den med annan bön, inte med annan sång.

Visst kan solosång, körsång och unison sång också vara lovsång. Det är en stor nåd när den lovsången inte bara blir uppvisning eller allsång, utan en sång från hjärtat till Gud själv i bön och tacksamhet. Alla vet vi att det är möjligt.

Men de enkla lovsångskörerna har en förunderlig förmåga att hjälpa framför allt unga människor in i en närhet till Gud, där man får ge sig hän till Gud. Visst kunde många texter vara betydligt bättre – men det är bön, så var varsam i kritiken. Om några fattiga textrader kan få unga människor att komma inför Guds ansikte i tillbedjan och vördnad och kärlek – vem är jag att se ner på det?! När en ung människa för första gången ber högt i en samling, med stapplande och osäkra ord – då tåras mina ögon i tacksamhet och glädje. Det får vara hur fumligt och trevande som helst! Jag vet att det har uppstått en kontakt, en relation som håller på att byggas upp. Så är det med lovsången. Den får inte kritiseras sönder, den ska istället uppmuntras och stöttas så att den kan växa och mogna.

• Dela