Mitt liv och min kallelse

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Tommy Holmsten.

Livspusslet vi alla bygger har olika motiv. Motivet kan också förändras under tiden vi bygger det. Det har olika många bitar och storleken kan variera, men det är vårt eget. Nyanserna i motivet kan påminna om andras, vänners pussel kan till en del likna vårt. Till att börja med fick jag hjälp av mina föräldrar som la bitarna åt mig, sen har vänner varit med och byggt. Några bitar har lagts av människor jag inte känner, men i det stora hela har jag valt vilka bitar och i vilken ordning de skall läggas. Men vad gör man när ens ögon öppnas och man inser att det är fel pussel man håller på att bygga?

Jag hade lagt ett förhållandevis stort pussel. Efter skolan har jag jobbat inom fler än tio olika yrken, bott på femton olika platser, levt ett ganska vilt liv där brudar, bärs och bilåkning till olika fester stått i centrum från 14 till 29 års ålder. Nu är det inte så konstigt då jag är ”indian”, uppvuxen i Ekshärad i norra Värmland. Indian är ett smeknamn som kommit ur endera av följande historier. Den första vill hävda att det var vanligt med ”exäringar” (alltså personer från Ekshärad) som jobbade utan arbetsskjorta i Hagfors järnverk och därför blev kallade indianer. Den andra har faktiskt kyrklig förankring. Kyrkoherden Gunnar Lindberg hade då jag var liten ett samarbete eller utbyte med en indianstam i USA, detta skulle ha lett till att ”exäringar” kom att kallas indianer. Jag vill tro på den andra berättelsen.

Jag har varit en orolig sökare hela mitt liv, utöver arbete och fritid har jag ofta funderat på existentiella frågor. Min fru träffade jag som 30-åring på en midsommarfest, det var kärlek vid första ögonkastet. Vi har två barn och bor efter en ca tio år lång ”landsflykt” i Stockholm numera i Kil hemma i kära Värmland. Min frus livspussel började sakta förändras när vår son ville börja på scout. Sannerudskyrkan (numera en del av Equmeniakyrkan) hade brist på ledare och min fru ställde upp. Efter en period på drygt sex år, då hon även hann med två Alphakurser gick hon med i församlingen. Jag var likt Saul negativ till denna förändring och var många gånger sarkastisk och taskig när hon och hennes väninna gick på gudstjänst eller andra aktiviteter. Men likheterna med Saul tog inte slut där.

Sommaren 2011 satte min fru och framförallt hennes väninna igång en kampanj där de försökte övertala mig att gå en Alphakurs (grundkurs i kristen tro). Till slut stod jag inte ut med tjatet, så jag sa till Eva (väninnan) att jag skall gå den där kursen för din skull, så att du slutar tjata. När jag gick på första föreläsningen hade jag med mig frågor för att ställa ledarna (Eva var en av dem) mot väggen. Så här i efterhand kommer jag bara ihåg en: hur förklarar ni dinosaurierna?

Ganska snabbt blev det intressant. Jag lånade böcker med kristna budskap på biblioteket, och det var när jag satt hemma i vardagsrummet i slutet av oktober och läste C. S. Lewis bok Kan man vara kristen? som jag likt Saul drabbades. Jag läste ett stycke som handlade om den moraliska lag vi bär inom oss. Först förstod jag inte vad jag läst och läste samma stycke på nytt. När jag kom till slutet var det som om jag drabbades av feberfrossa och en klarsynthet jag aldrig tidigare känt. Jag visste ända in i själen att Jesus var sann och kände hans närvaro i rummet.

Från denna stund var jag som i trans, kärleken gjorde ont och var starkare än jag någon gång tidigare känt. Nu var det dags att börja lägga det nya pusslet. Den första januari 2012 gick jag med i Sannerudskyrkan och drygt ett och ett halvt år senare gick jag för första gången in genom dörrarna på THS. I väntan på första föreläsningen kände jag mig som en 7-åring första dagen i skolan, otroligt liten och skraj trots mina 49 år. Kallelsen att börja på pastorsutbildningen hade växt sig stark under våren. Det som började med en IT-utbildning på Karlstad Universitet, slutade i en dröm på THS. Jag hade inte vågat tro fullt ut när jag sökte till högskolestudierna, men när jag skulle bestämma mig fanns bara pastorsutbildningen kvar, de andra alternativen hade bleknat och försvunnit.

Min högsta önskan och mitt ständiga böneämne är att fler sekulariserade svenskar skall få uppleva Jesus Kristus på samma sätt som jag fått. Det finns mycket att göra för oss pastorskandidater och ni som funderar på en pastorsutbildning. Vi har en ocean med människosjälar att fiska ur och vi har den störste och bäste fiskaren till vår hjälp, den heliga Anden. Jesus behöver oss som lärjungar lika mycket som han behövde Ansgar för knappt 1200 år sen. Då var det vikingar och nordbor, nu är det sekulariserade svenskar, nysvenskar, ja alla de som söker efter en andlighet som håller i evigheters evighet. Vår uppgift är att hjälpa människor hitta vår Skapare, och kan jag hjälpa en människa, så har min kallelse och gärning varit värt allt i mitt liv här på jorden.

– – – – – – – – – – – –

Snart är det bön- och offerdag för pastors- och diakonutbildningen i Equmeniakyrkan. I de flesta församlingar äger det rum söndagen den 13 mars. Och den 18-19 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Campus Bromma (THS och Bromma folkhögskola), med sista anmälningsdag den 11 mars. Fram till dess kommer vi att blogga på BliPastor.nu minst två gånger i veckan. Vi har valt att behandla lite olika ämnen för att belysa vad pastorsutbildningen innehåller och vad det innebär att vara pastorskandidat och pastor.

• Dela