När blir man pastor?

Från Anton Omnell, gästbloggare och nyordinerad pastor i Skövde.

Jag heter Anton Omnell och jag blev pastor den 12 maj 2013. Märkligt! Jag hade förberett mig länge. Fyra år i form av utbildning och ett år som anställd i församling. Lägg därtill några år av funderingar och prövning av kallelsen: Är detta rätt? Vill jag detta? Men så i maj förra året blev jag ordinerad pastor. Från en dag till en annan så var jag plötsligt pastor.

Jag hade ju ibland känt mig som en pastor redan innan. Jag hade predikat, haft samtal, lett bönegrupper, kokat kaffe och till och med gjort en och annan affisch. Men när jag tog på mig pastorsskjortan, rundkragen, kaftanen och satte mig i bilen för att köra från Hammarö till Löfbergs Lila arena i Karlstad, där kyrkokonferensen hölls, blev det med ens väldigt tydligt. Jag ska bli pastor. Man kan ju tänka att alla år av studier och samtal om kallelse skulle fått den polletten att trilla ner lite tidigare. Men inte. När jag satt där i bilen, iklädd kaftan, så insåg jag. Nu kan jag inte köra bil hur som helst. Jag är inte någon vilde bakom ratten, men det blev så tydligt att nu möter mina medtrafikanter en pastor. Det är vad de ser. Inte Anton, utan Pastorn. Själva ordinationshögtiden var en mäktig upplevelse. Jag fick avge löften. Men det som lever kvar i mig är den samlade kyrkokonferensen rungande ”JA!” som svar på frågan om de vill ta emot oss som stod på estraden som pastorer i deras kyrka.

Sen går en sommar och jag gifter mig och flyttar. Livet förändras. Första dagen på jobbet ser jag skylten utanför mitt kontor: ”Pastor – Anton Omnell”. Det var bara ett ord jag kände igen, Anton. Pastor? Omnell? Jag hette ju Gustafsson alldeles nyss. Men plötsligt var det tydligt att jag var pastor i Skövde missionsförsamling.

I vår kyrka firar också en Syrisk ortodox församling gudstjänst. En dag talar jag med en av de äldre männen i församlingen. Vi pratar om kriget i Syrien. ”Ofattbart, vad ska man säga?” – säger jag. Mannen jag talar med är i 50-årsåldern och han svarar: ”Det är mycket svårt för oss nu Fader Anton.” Fader Anton! Jag hinner tänka, Hur blev det så här!?, innan jag finner mig och vi fortsätter vårt samtal.

Detta med att vara pastor är inte något man kan göra själv. Det har blivit mycket tydligt för mig. Det är andra människor som ger mig förtroendet att vara deras pastor. Och de tre små glimtarna ovan från mitt dryga år som pastor, har jag valt för att visa detta. Det är vår kyrka, Equmeniakyrkan, som har bekräftat min kallelse. Och jag tillsammans med mina kolleger har fått deras ”Ja!” i våra ryggar, som bekräftelse på vårt uppdrag att vara pastorer. Vissa dagar kan det vara tungt och svårt, men då brukar jag påminna mig om detta ”Ja!”. Det finns en hel kyrka som backar upp mig i min roll som pastor. Detsamma gäller den lokala församlingen jag verkar i. De har också sagt sitt ja till mig. Jag har till och med fått en fin skylt.

Och helt plötsligt så kan man bli kallad Fader Anton, trots att det egentligen kunde vara tvärtom. Mannen är tillräckligt gammal för att vara min far, men just där och då fick jag vara Fader Anton. Och det är ju lite märkligt på ett sätt. Men också oerhört vackert. För det är mitt i vardagen som jag får verka som pastor. Det är inte bara under söndagens predikan utan i mötet med människor.

Och när är jag pastor som bäst? Jo, det är när jag bjuder in Jesus i de sammanhang jag befinner mig. För vårt uppdrag som pastorer det är att göra Jesus synlig. Att påminna om Honom mitt i livet, när det är roligt och när det är mörkt. Jesus har ett ärende till oss. Och han vill oss väl.

• Dela