När Edin Lövås bad mig om hjälp

För några veckor sedan dog Edin Lövås. Han var en av mina förebilder, en av dem som betytt väldigt mycket för mig. Andra har skrivit dödsrunor och det finns även en mycket bra biografi om honom på norska av Knut Grönvik. Jag väljer att här bara ge några korta minnesbilder.

Edin Lövås var emellanåt gäst i mitt föräldrahem. Han sov nog aldrig över eftersom vi bodde så trångt i vår lägenhet, men när han var på genomresa eller när han varit och predikat hemma i Missionskyrkan hände det vid flera tillfällen att han var hos oss på en smörgås eller en bit mat. Som barn förstod jag aldrig storheten i det, men jag älskade Edin på grund av hans humor. Edin var en historieberättare av rang, och han släppte gärna loss i vårt hem som så många andra predikanter efter ett kvällsmöte.

Edin hade direkt efter sin pastorsutbildning blivit evangelist i Norska Missionsförbundet. Året var 1942 och Frank Mangs var den stora förebilden för honom som för så många andra. Senare blev han ungdomspastor i Oslo. Så får han göra starka andliga upplevelser och med hjälp av bl a texter av Ignatius av Loyola finner han den enkla Jesusmeditationen som blir en stor hjälp för honom. 1956 startar han Sandom Retreatsenter, och blir därmed pionjären i Norden med sin retreatverksamhet. Men hans samfund förstår honom inte och han får utstå mycket kritik. Det gör att Edin börjar resa som talare i Sverige och framför allt i Svenska Missionsförbundet. Och det var på den vägen han kom till mitt föräldrahem.

Mina föräldrar hade en stark önskan att få vara med om en retreat på Sandom, men det var inte så lätt med tanke på mig och min bror. Men till sist blev det av. Vi bröder fick dispens att vara med så mycket vi ville och vi fick bo i två små rum i källaren i Stillhetens hus. Jag var nog 16 år och min bror 18, och vi var med på i stort sett alla samlingar. Det var en märklig vecka! Vissa saker finns fortfarande knivskarpa i mitt minne.

Sandoms retreater var alltid halvtysta vid denna tid, vilket innebar att vissa timmar på dygnet var det tyst och andra timmar var det tillåtet att samtala. Edin erbjöd enskilda samtal, men något sådant vågade jag inte boka in. Men en eftermiddag kom Edin fram till mig ute på tunet och föreslog att vi skulle gå en promenad. När vi hade gått en stund utmed vägen pekade Edin upp i en slänt och sa att här finns det smultron. Så där satt Edin och jag på huk och åt smultron och samtalade. Jag minns precis vad vi samtalade om, och vad Edin sa blev mig till stor hjälp. Tänk att han såg mig, den blyge 16-åringen, och tog sig tid med mig!

En annan eftermiddag bad Edin oss syskon om hjälp. Sandom ligger alldeles intill den breda Ottaälven och på andra sidan låg en liten enkel roddbåt som skulle ros tillbaka till Sandom. Edin och en retreatdeltagare körde oss över närmaste bro och fram till stranden där båten låg. Den var verklig liten, men just därför drev den väldigt lätt i den strida älven. Min bror hade brutit armen tidigare samma sommar så det var jag som fick ro. Och det hade nog gått om det inte var för de trasiga årtullarna som mest bara bestod av lite ståltråd. Jag rodde tills ståltråden gav med sig och sedan fick vi försöka laga årtullarna så gott det nu gick medan båten drev nedströms. När jag hade rott tillbaka där vi var när vi började laga årtullarna var det dags att laga dem igen och vi drev på nytt. Edin satt på ena stranden och våra föräldrar på den andra. Edin erkände aldrig efteråt att han var orolig, men sanningen var att mina handflator var fulla av blåsor när vi kom fram, och flera av dem hade redan spruckit. Men fram kom vi.

Det som i så stor utsträckning präglade retreatverksamheten under Edins ledning var koncentrationen kring Jesusgestalten. Metoderna skiftade men detta var alltid centralt, att lära känna Jesus bättre. Han slutade inte som evangelist när han blev retreatledare, han bara ändrade formerna. Jag minns med vilken glädje han berättade om dem som kom till retreaterna utan att bekänna sig som troende, men hur de i retreatens tystnad, samtal, bön och Jesusmeditation kom till tro.

Jag mötte Edin Lövås flera gånger efter den där första retreaten. Jag lyssnade mer än gärna på honom och fick till och med hålla en föreläsning i en konferens i Göteborg dit vi båda och några till hade kallats. Jag kan fortfarande säga var Edin satt i kyrkan och lyssnade med stor uppmärksamhet och såg på mig med sin alltid lika varma blick. Att han var min förebedjare i den samlingen gick inte att ta miste på.

Men Edin förenade också retreatens stillhet och det sociala ansvaret. När han fyllde 75 år spelades det in ett TV-program om honom i Norge. Där fick han frågan hur han som ägnat så stor del av sitt liv åt retreatverksamhet kunde gå i demonstrationståg och stå på barrikaderna som ung. Edin svarade: ”En människa som beder, med meditationer, med Kristusupplevelser, den människan är totalt förfelad om hon inte förstår att det går linjer ifrån dessa upplevelser och ut i samhället. Här är ett sammanhang som vi aldrig får bryta. Det finns en förbindelse mellan mystik och politik.” Och vidare hävdade han att ett gudsmöte som inte för med sig högst konkreta, praktiska, sociala och politiska följder, är ett möte utan djup och verklighet.

En gång till skulle Edin be mig om hjälp. Sommaren 1998 skrev han i ett brev att han nu var 77 år gammal och att hans hälsa inte var helt på topp. Retreatverksamheten hade han för länge sedan lämnat till andra. Men nu drömde han om att starta en verksamhet i Oslo för att nå människor inom den alternativa andligheten med evangelium. Brevet blev långt och han ber om ursäkt för det, men undrar om jag som studerat nyandligheten under många år hade något råd eller någon vägledning att ge honom.

Och så skriver han: ”Min stora lidelse i livet har varit kallelsen att vinna människor för Gud”.

77 år gammal! Och med sviktande hälsa! Då drömde han om att vinna ännu några fler för Kristus.

Att kunna förena retreatens stillhet och det sociala engagemangets kamp och genom allt bevara lidelsen för evangelisation – det var Edin Lövås! Jag önskar – och tror – att vi på THS ska kunna få fram många pastorer med samma passion. Det är min bön och längtan.

Denna och nästa vecka åker alla pastorskandidater på retreat, antingen på S:t Davidsgården eller på Nya Slottet Bjärka Säby. Tänk gärna på dem i bön!

Rune W Dahlén

• Dela