När tumversen blev en hälsning

Från Frida Hägglund, gästbloggare och pastorskandidat.

Jag hade precis bestämt mig för att ansöka om att bli pastor. Det var det stora beslutet, ett pirrigt, stort steg ut i det okända. En oro, men också en längtan.

Då kom nästa stora fråga: när? Ska jag jobba ett år till, eller ska jag ansöka direkt? Som jag bollade med dessa frågor! Jag ville ju absolut göra det rätta. Inte lämna det ungdomsarbete jag startat upp för tidigt, inte vänta med pastorsutbildningen för länge…

På ett konfaläger turades vi sedan om att slå upp ”tumverser” ur bibeln och jag bara öppnade bibeln och läste för en av de andra ledarna det första som jag såg: ”Om du går är jag med dig, om du stannar är jag också med dig” (typ, minns inte riktigt, kan inte komma ihåg var det stod…) och så slog jag igen bibeln och upplevde att det bibelord jag skämtsamt hade läst till min ledarkollega var en hälsning till mig.

Guds plan för dig och mig är inte tajmad och klar in i minsta detalj och den står inte och faller med ett val här och ett felsteg där.

Hade jag valt att gå då, då hade jag ordinerats i vår. Uppsatsen hade varit klar, jag hade kanske sökt jobb i en härlig församling någon härlig stans i Sverige.

Men jag stannade och fick ännu ett tumultartat år som ungdomsledare och fick då uppleva att Gud var med, och nu sitter jag här och ska påbörja min uppsats och vet av erfarenhet att Gud är med oavsett var det stannar eller hur det går.

• Dela