På gränsen till vår förmåga
Publicerat 18 mars, 2011
Observera
Denna text publicerades första gången den 18 mars, 2011. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Blogginlägg av Rune W Dahlén.
För första gången som kontaktlärare har jag rekommenderat pastorskandidaterna att gå på bio. Det brukar annars vara de som rekommenderar mig att se film. Men nu har jag sett filmen ”Gudar och människor” och är alldeles tagen.
Och inte nog med det. I onsdags såg jag ännu en film som jag skulle vilja rekommendera, nämligen ”The Kings Speach”.
Jag vet att jag är miljöförstörd, men för mig handlar båda dessa filmer om kallelsen. Inte den lustfyllda, livsbejakande och leende kallelsen. Utan den ofattbara, obetvingliga och till synes omöjliga kallelsen.
I första filmen handlar det om några franska munkar i Algeriet som hotas av muslimska terrorister. När människor mördas i grannskapet är frestelsen stor att antingen ta hjälp av militären som beskyddare, eller att åka hem till Frankrike. Filmen bygger på en verklig händelse och slutar med att sju av munkarna mördas. En av de två som överlever är fortfarande i livet.
Frågan som går igen i hela filmen är hur man ska förstå kallelsen. Ska man vara kvar och ge stöd och hjälp åt byns muslimska befolkning eller är det bara dumdristigt, slöseri med liv? Deras gemensamma och individuella kamp med Gud och mot den egna rädslan går under huden på åskådaren. Jag måste erkänna att jag behövde alla de näsdukar jag hade med mig. DN:s recensent gav full pott och talar om ett ”genomarbetat mästerverk”. Slutorden lyder: ”Det är bara januari, men kan 2011 bjuda på något mer lika gripande är det ett mirakel.”
Den andra filmen är på många sätt annorlunda, men också den bygger på en sann berättelse. Prins Albert är stammare och har en skräck inför offentliga uppdrag. När hans bror abdikerar 1936 står Albert i tur att bli regent i det brittiska imperiet, och han blir det under kunganamnet George VI (far till Englands nuvarande drottning). Med stöd av sin hustru och med okonventionell hjälp från en självlärd logoped trotsar han sin förlamande rädsla och övervinner de till synes omöjliga hindren. Under Andra världskriget väljer han att stanna i London och blir genom sina radiotal en samlande symbol för det engelska folkets motstånd mot nazismen.
Kan kallelsen vara så obeveklig? Så tvingande till sin natur? Ja, alldeles uppenbart. Och jag skäms över att jag ibland framställt den allt för hemtrevlig och småmysig. Trots att jag i min egen kropp vet att den är mer än så. Kallelsen är förfärlig och förtjusande, den utmanar mig att leva på den yttersta gränsen av min förmåga, och den ger hela mitt liv en mening.
Vad vi behöver i den nya Equmeniakyrkan är unga människor som är beredda att följa Jesus och ge sitt liv för Honom. Varken mer eller mindre! Vi står just nu i ett historiskt skede. Ska den nya kyrkan bli en gäspning och ett jaså? Eller kan den bli platsen där vi hittar en ny kallelse och en ny utmaning?
Biskop Nils Bolander har som få andra lyckats formulera både tvånget och skönheten i kallelsen. Dikten ”Följen mig!” har jag väl läst hundra gånger de senaste åren. Jag kommer helt enkelt inte ifrån den…
Följ mig! två aggande orosord
voro hans lystringssignal,
och för hans brinnande ögons skull
hade jag intet val.
Jag hade förhinder av hundrade slag –
det kunde han väl förstå.
Jag var för oviss, för ung, för svag –
och ändå måste jag gå.
Min vilja var som en skadskjuten and,
min tro så skör som ett strå,
mitt hjärta ett ont och besudlat ting –
och ändå måste jag gå.
Ack. vem kan väl dröja, förslavad och slö,
i gamla, själviska spår,
när Kristus, de ungas löftesman,
kallar sin ungdomsvår!
Fråga mig inte varför och vart
och hur jag stod upp och gick.
Jag vet blott, att allt blev förvandlat och nytt
den gången jag mötte hans blick.
Följ mig! – två saliga orosord –
Min Gud, jag välsignar dem!
De skänkte mig allt som gör livet till liv:
en kamp, ett fäste, ett hem.