Pastor – det sista jag vill

Observera

Denna text publicerades första gången den 10 april, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Från gästbloggaren och pastorskandidaten Emil Björner. Björner, Emil 4

Jag har likt Jona hela tiden kämpat mot min kallelse. Jag har försökt att förneka den, förtränga den, ignorera den och argumentera mot den. Jag har många gånger varit frågande till Guds plan. Varför jag? En okunnig, ansvarslös, lat ungdom med en umgängeskrets som inte alls verkar sympatisera? Varför måste jag vara han som ständigt utmanas i församlingen för att sedan gå hem till en ”fritid” där familjen inte förstår?

Jag är uppväxt i en okyrklig, sekulariserad familj. En miljö där existentiella frågor är snudd på obefintliga. Så vitt jag vet är jag den enda troende i släkten. Möjligen bortsett från min mormor och morfar som emellanåt säger att de har en tro på Gud någonstans djupt rotat inom dem.

Häromveckan när jag var på familjemiddag hos min kära mor bestämde jag mig för att berätta att jag ska till min gamla hemförsamling för att predika, varpå min bror vände sig till mig och sa:
”Du borde bli säljare.”
”Jaså, varför tycker du det?” svarar jag undrande.
”Du kan ju lika gärna stå på stan och ljuga som att stå i kyrkan och ljuga. Då tjänar du dessutom bättre.”

Idag är jag van vid den typ av kommentarer, jag vet att de egentligen menar gott och att de älskar mig för den jag är, men någonstans i mitt inre gråter fortfarande den nyfrälsta femtonåringen som skriker efter en familj som stöttar och gläder sig.

Som 25-åring har jag redan testat att jobba som varuhanterare, truckförare, och vikarie på förskolor. Jag har sommarjobbat kommunalt och på fotbollsskolor. Jag har försökt utbilda mig inom data och religion. Jag har påbörjat läsning till lärare. Jag har tänkt tanken på jobb som brandman, polis, socionom, psykolog, journalist, veterinär etc. etc. Jag kan fortsätta hela dagen.

Men varje gång jag är på väg någonstans drar Gud tillbaka mig. Varje gång jag har testat något annat har Herren antingen bestämt att jag ska vantrivas och tycka att den vägen stinker, eller att det är lämpligt att eliminera alla möjligheter.

De flesta pastorer och pastorskandidater kan nog hålla med mig om att pastorsyrket sällan är det givna förstavalet. Men för mig är pastorslivet det absolut sista valet. Precis som min föreståndare en gång sa: Först testar man alla yrken man kan tänka sig, och när alla andra alternativ är eliminerade finns det bara ett kvar – Pastor. Jag hamnade likt Jona inuti fisken, och ser ingen annan väg ut än att böja mig inför Gud. Istället för att agera rebellisk tonåring kanske jag så småningom kan hitta ro och vila i min kallelse. Det enda jag kan göra är att försöka finna mig i att Gud vet bättre. Att kapitulera inför Guds vilja och låta mig bli använd av Honom.