Pastor med funktionshinder

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Anna Lähnn.

I ett milt chocktillstånd satt jag på läkarens kontor och försökte att förstå. Ord som fibromyalgi, kroniskt, aldrig arbeta heltid igen virvlade runt i hjärnan. Jag hade varit sjuk i drygt sex år och skickats från den ena utredningen till den andra, medan alternativa förklaringar uteslutits. Nu satt jag på smärtrehab och i första steget av en sorgeprocess. Det fanns inget piller, ingen operation, som skulle göra mig frisk.

Fortfarande chockad reste jag mig och gick ut ur rummet, ut ur sjukhuset och tog upp mobiltelefonen. Jag ringde min pojkvän, sa vad läkaren sagt och tillade:

– Om du vill göra slut så klandrar jag dig inte.

Som något trasigt och obrukbart, en sämre version av en frisk människa – så såg jag på mig själv just då. Tänkte att han skulle kunna leva ett bättre liv med någon annan. Men så tänkte inte han, naturligtvis. Ömsint och kärleksfullt förklarade han att det var mig han älskade, mig han ville leva med. Att för honom var ett liv med mig mer än ett liv med någon annan.

Sedan tog jag bussen hem, men istället för att gå in gick jag på en promenad för att tala med Gud. Jag var förtvivlad, allt det jag velat göra för Guds rike såg ut som drömslott som skingrades för vinden. Vad skulle Gud med mig till nu, när jag inte kunde göra något för Honom?

Då kom en syn för mig: Jag såg mig själv gå in i en keramikverkstad, gå fram till en hylla och se upp på en kruka som stod på tork. Och Gud sade: Jag kommer att använda det här till att forma dig, för det jag vill använda dig till sedan.

Något år senare kom jag till den församling som vågade se mig som en tillgång för Guds rike, som såg det jag kunde ge, snarare än det jag inte kunde. Som vågade tro på mig och stå bakom mig när jag ansökte om att bli pastorskandidat.

Nu läser jag min sista termin på THS. Jag har läst på halvtid och varit sjukskriven på halvtid, och det har fungerat bra. Till hösten börjar jag min första pastorstjänst, också den på halvtid. Församlingen vet om mitt funktionshinder och har inga problem med det.

Idag ser jag mig inte som en sämre version av en frisk människa. Det finns andra som
har det jag saknar, och jag har annat som de saknar. Tillsammans kompletterar vi varandra.

Till slut vill jag bara uppmuntra dig som läser detta, att våga se dig själv, och människor omkring dig, som en tillgång för Guds rike och för församlingen i din närhet. Gud öppnar dörrar, det kan kyrkan också göra. Och vi kan gå igenom dörren. Ut till den framtid Gud har för oss, för kyrkan och för världen.

• Dela