Se in

Det mörknar och ännu en dag går mot sitt slut. Klockan är inte mer än fem, men nu är hösten här och snart har vartenda löv fallit. Jag ser ut från mitt köks­fönster som ligger på sjunde våningen, till höger lyser månen stor över den lugna Albysjön och höstträdens mörka silhuetter. Till vänster ett konstant myller av bilar från både E4 och E20. Det är något vilsamt både med höstens mörker och den ständiga strömmen av människor på väg någonstans. Fast vi på många plan lever isolerade från varandra, finns det mänskliga villkor som är beständiga: resan som är vårt liv och som vi med hjälp av varandra måste lära oss att leva, årstiderna som är en del av vår gemensamma berättelse.

Den ständiga frågan ekar inom mig, ut i skymningen: hur gör man för att leva i världen, men inte av den? Hur kan man älska den och ändå leva i ett annat rike, med en annan ordning, där den första ska bli sist och den sista ska bli först, där gemenskapen bär oss, inte våra egna prestationer på enskilda små öar. Paradoxalt nog kan ensamheten vara en avgörande förutsättning för kärleken och goda relationer. Den goda ensamheten som inte är påtvingad av utanförskap eller av krossade för­hållanden, utan som är självvald. När vi ser på Jesus, ser vi att han ofta drog sig tillbaka från folkmassorna och sina bästa vänner, för att vara i sin faders närvaro, lyssna och be, ofta på en enskild plats. Pendeln mellan ensamhet och gemenskap, mellan tystnad och ord.

Vårt uppdrag som kyrka är inte att dra oss till ensamheten för att bli världsfrånvända navelskådare, utan för att det är en nödvändighet för att kunna växa i kärleken. Det kristna livet är kärlek och beroende och ett ständigt lyssnande. Man lyssnar på den man älskar, och för att kunna göra det krävs stillhet och uppmärksamhet, om så enbart för en kort stund. Stillheten ger oss möjlighet till att minnas vilka vi är och vår riktning kan justeras, vart är vi på väg? I mellanrummet där vi inte tar fram våra smartphones i brist på stimulans, utan sluter ögonen och vågar lyssna, kan det hända att vi får höra den svaga, men sanna, viskningen från Gud själv. Vad vill den heliga Anden säga dig? Vad vill Anden visa dig just nu? Anden vill möta dig, i din verklighet. Ge dig en gåva, en gåva av liv.

Att lyssna är att återvända till källan. I tystnaden kan vi förbereda en plats där vi får ta emot ordet. Då kan förvandlingen till större Kristuslikhet växa och ta form i oss. Sätt dig vid Jesu fötter för att lyssna, men se, han sitter redan vid dina och tvättar dem. Inte endast för din egen skull, utan också för världens skull. Trots att det nu är mörkt utanför mitt fönster, vet jag att träden växer och i stillhet vittnar om Guds skapelse, den mörka sjön höljer liv och i bilarna längtar människorna hem. Kanske kan vi få vara en hjälp på vägen, vi som bär hemmet inom oss.

Stina Svensson, pastorskandidat i Equmeniakyrkan

(Texten publicerades första gången i pastorskandidaternas tidning, Årsringar 2019)

• Dela