Tack för allt, Victor Luka!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

I somras välkomnade vi Victor Luka in i vår pastorskår. Det var en fröjd att se honom. Han var så strålande glad och tacksam. Och nu är han död! Det är helt osannolikt! Hur kan en så levande människa helt plötsligt vara död?!

Victor Luka efter ordinationsgudstjänsten i somras.
Foto: Oskar Ohlsson

Victor Luka kom från Egypten och hade bott i Sverige sedan 2008. Jag mötte honom första gången i mars 2010 och tyckte om honom från första stund. Vänlig, ödmjuk, engagerad. Vi träffades flera gånger och han ansökte om inträde i vår pastorskår. Med stor glädje sa vi ja och han började läsa några kurser på THS. Alltid lika glad och vetgirig kom han till lektionerna och försökte följa med så gott han kunde. Jag hjälpte honom med svenskan ibland när han skickade mail och någon gång även på Facebook när det råkat bli riktigt tokigt. Vi skrattade tillsammans och han var så tacksam.

Victor tog aldrig utrymme från någon annan. Han blev aldrig högljudd eller dominant. Men med sin varma personlighet och med sitt goda leende på läpparna och i ögonen så gjorde han skillnad. Det märktes när han var med, och jag tror att alla som lärde känna Victor på THS tyckte om honom.

Och så denna hängivenhet för Jesus! När han var 13 år gammal lämnade han sitt liv till Jesus, och han var en förebild när det gällde ivern att nå ut med evangeliet och att hjälpa sina medmänniskor.

Han studerade ekonomi i fyra år och jobbade inom statsförvaltningen under en tioårsperiod. Men innan dess hade han varit i Tyskland tillsammans med en missionsorganisation under ett års tid. Efter mycket bön bestämde han sig år 2000 för att läsa teologi, och det gjorde han på Evangelical Theological Seminary i Kairo. När han var klar 2005 flyttade han till Milano där han också blev ordinerad till pastor inom den evangeliska presbyterianska kyrkan i Egypten. Han fick vara med att bilda en växande församling med arabisktalande personer, där både evangelisation och diakoni blev viktiga. I Sverige har han framför allt arbetat i Högdalskyrkan med bl a gudstjänster på arabiska.

På 1800-talet for svenska missionärer till Afrika, och dog ofta bara efter några månader. Victor kom från Afrika till Sverige och efter bara fyra år i vårt land och efter bara fem månader som pastor i Gemensam Framtid fick han gå hem till Gud. Vi förstår inte varför! Det är ofattbart!

Victor dog i cancer. Allt för sent upptäcktes den, och allt för snabbt utvecklade den sig. Först några timmar innan han dog fick jag veta att han var sjuk. Och när dödsbudet kom var det chockartat. Min första reaktion var: Det är inte sant! Det får inte vara sant!

Victor behövdes så väl i vår kyrka. Gemensam Framtid har blivit fattigare och mer färglöst efter Victors bortgång!

Det oförklarliga när svenska missionärer dog i Afrika följdes av något annat, nästan lika oförklarligt. Nämligen att hela tiden nya människor upplevde Guds kallelse och for iväg, fullt medvetna om svårigheterna och farorna. Och jag tänker: Kanske någon som Victor fick vinna för Kristus kan gå i hans fotspår och bli en Herrens tjänare. Vi behöver fler som honom!

Vi tackar Gud för Victor. Och vi ber för hans fru Mariam och deras son Shadi. Mariam läser till diakon på Lidingö folkhögskola. Och jag vill minnas att det är Shadi som tagit fotot här ovanför där Mariam och Victor står tillsammans med mig och två representanter för kyrkan i Egypten. Jag tror också han tagit fotot här bredvid på Victor och Mariam, omgärdade av Marie Lindholm och mig, kontaktpersoner för diakon- respektive pastorskandidaterna.

• Dela