Tid att välja nya vanor

Det sägs att ungefär 90 % av alla tankar vi tänker i dag är samma tankar som vi tänkte i går. Inte så konstigt alltså att det kan upplevas svårt att ändra på vanor och tankemönster. Vanans makt är stor. I coronatider har den pågående pandemin tvingat de flesta av oss att ändra på våra vanor och fått oss att tänka i nya banor. Många av oss har fått sköta utbildning och arbete på distans från hemmet, och gudstjänstlivet i Equmeniakyrkans församlingar har i mångt och mycket flyttat ut på nätet, eller lagts vilande på obestämd tid.

Personligen har jag inte känt någon större önskan att följa live-sända gudstjänster som åskådare hemma i soffan. Jag har snarare upplevt en längtan att söka Gud i ett eget fördjupat böne- och andaktsliv. Att söka Gud genom Bibeln och andlig läsning, men också genom att vandra ut i skapelsen. I takt med att våren och sommaren har slagit ut allt mer har jag bejakat min längtan att lämna vardagens brus och söka mig till stillheten i skog och mark för att lyssna efter Skaparens röst.

Under den här tiden har jag slagits av hur snabbt man kommer ur vanan att fira gudstjänst och hur bekväm man blir. Plötsligt har det funnits tid att göra andra saker, på gott och ont. Bättre motionsvanor och mer tid att lära känna andra kristna sammanhang har för min egen del stått på pluskontot. Frånvaron av regelbunden gudstjänstgemenskap och risken för ett allt för stort inåtblickande hör till de negativa sidorna som jag har behövt hantera.

Oavsett om tempot har skruvats upp eller ner på grund av det mellanrum vi nu lever i, så hoppas jag att vi alla tar tillfället i akt att reflektera över varför vi gör som vi gör i kyrkan: Vad är kyrkans uppdrag? Hur lever vi det uppdraget, i kristid såväl som i ”normaltid”? Vad är gudstjänst? Hur utformar vi gudstjänster så att de inte göder ytlighet, lättuggade budskap och en passiv konsumtionskultur utan tvärtom, gudstjänster som bjuder in till sann gemenskap i Kristus där vi vågar dela livets alla sidor med varandra, såväl ljusa som mörka?

På sistone har jag återigen fått smaka på det där goda som sedan länge fått stå på vänt. Och jag inser hur mycket jag saknar sammanhanget i min församling och de människor som jag kanske har tagit för givet. Om något gott för våra församlingar kan komma ur den här pandemin, så kanske det är en förnyad överlåtelse till Kristus och en fördjupad glädje i att möta varandra till gemenskap i Jesu namn!

Jag vet inte hur du känner som läser detta, men jag går i alla fall in i sommaren med en bön och ett hopp om att vi alla ska inse allvaret med den pandemi som fortfarande pågår och de risker vår egen oaktsamhet medför för människors hälsa och sjukvårdens kapacitet. Jag går in i den ljuva sommartiden med hopp om att bättre tider stundar. Med hopp om nya, goda, och kanske lite mer genomtänkta, vanor i våra liv och våra församlingar efter corona.

David Arwe, pastorskandidat i Equmeniakyrkan

• Dela