Våga en ny stig till stillhet

En sen vårkväll skulle jag ta en promenad. Jag hade ett trött, tungt och tomt sinne efter en dag av rutinmässigt, instängt pluggande i lägenheten, och precis som de flesta av oss i denna omställningens tid – en vardag utan något roligt inplanerat i kalendern. Jag hade planerat att gå min vanliga runda; ett asfalterat promenadstråk som går runt berget där jag bor, mitt bland hus, bilar och gräsmattor. När jag hade kommit ungefär halvvägs, vid ett ställe där vägen går precis intill bergets fot, såg jag plötsligt till höger om mig en nästan osynlig stig som slingrade sig upp för berget. Trots att jag ofta passerat här hade jag aldrig lagt märke till den. För ett ögonblick väcktes min nyfikenhet, och den vann över tröttheten, så jag svängde av från asfalten, in på den branta stigen uppför berget.

Väl uppe belönades jag med en fantastisk utsikt, jag såg min omgivning och det som är min vardag från ett nytt perspektiv. Åt ena hållet såg jag sjön som glittrade och låg blank i kvällssolen, åt andra hållet grönskande blandskog med flera spännande stigar och åt det tredje raderna av lägenhetshus. Jag skymtade tunnelbanan, som såg så liten ut där den gled fram långt, långt borta.

Min hand sträckte sig liksom reflexmässigt till fickan där mobilen låg. ”Det här vill jag föreviga” tänkte jag, men insåg snabbt att ett foto inte kunde fånga eller bevara den här vyn och stunden som innehöll så mycket mer än vad blotta ögat kunde se. Istället satte jag mig på en sten för att hämta andan och försökte insupa allt det vackra: solnedgången som var på väg, de skira löven som börjat slå ut i olika ljusgröna nyanser och svalorna som lekfullt ven förbi i hisnande fart. Jag började lyssna på det entusiastiska pipet och kvittret som vittnade om hektiska tider och sjudande liv.

Jag tänkte att det inte är konstigt att i Bibeln är berget en mötesplats mellan Gud och människa. Gud var här, han hade varit här och väntat på mig, på att jag skulle komma hit just nu och komma tillbaka till mig själv. Det trötta, tunga och tomma inom mig var som bortblåst. Istället infann sig en frid och en bubblande glädje. Återigen blev jag påmind om hur jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den (Ps 24:1), hur Gud öppnar sin hand och stillar allt levandes hunger (145:16).

När jag senare var på väg hem och kände doften av hägg och la märke till syrenbuskarna som nästan höll på att slå ut, ja, då visste jag att det finns grönska i betongen på fler platser än jag anar. Frågan är om jag kan ta till mig ögonblicket, se den nya stigen, se att Gud är med.

Stina Svensson – Pastorskandidat i Equmeniakyrkan

• Dela