Vemod – och tacksamhet!

Blogginlägg av Rune W Dahlén.

Nu har sista gudstjänsten hållits i kapellet på gamla Missionsskolan på Lidingö. Fullt med folk, mycket tacksamhet, trevliga minnen, men också vemod – för att inte säga sorg.

Mitt eget förhållande till skolan är att jag gick där som elev 1974-1978 (studieuppehåll läsåret 75/76) och att jag återvände som timlärare och vikarierande lärare tio år senare. Som veckopendlare kom jag att bo i olika rum som för tillfället stod lediga, och har därmed nog bott i snart sagt vartenda rum i stora skolbyggnaden. De flesta nätterna tillbringade jag nog i det rum som varit Thilda Waldenströms sovrum. I två år bodde jag i det som en gång var jungfrukammaren i rektorsbostaden, men jag har även bott i andra rum i det huset och i Munkebo.

När jag skrev min avhandling fick jag anledning att bläddra mig igenom nästan hela arkivet i källaren och fick mängder av bredvidkunskap som inte platsade i avhandlingen men som hamnade i ett manus som skulle ha blivit en bok om skolan. Jag intervjuade ett antal äldre personer som vuxit upp på skolan som barn till lärare och personal. Starkast intryck gjorde nog vaktmästardottern Barbro Norén som var född på Missionsskolan 1910 och som var döpt av Waldenström och mindes hur hon fick gå med posten till Waldenströms lägenhet.

Sena kvällar långt borta från familjen i Skåne kunde jag ägna åt att studera de stora husritningarna i arkivet och gå och mäta och knacka mig fram i väggarna för att konstatera att dörrhål hade flyttats och att ritningarna stämde. Jag ”lärde känna” de gamla lärarna som jag aldrig träffat och visste vem de gifte sig med och hur många barn de hade och när de föddes. Jag kunde peka ut vilken del av fruktträdgården som varje lärare förfogade över, var vägar och stigar gått, var hästar och grisar höll till, var bränder startat och var de gamla lekplatserna på 1940-talet fanns. Underlig hobby, men till slut kände jag nog skolan och dess hundraåriga historia bättre än kanske någon annan. Genom åren har många gått på historiska rundturer på skolan, då jag nog haft mest roligt själv men där många andra också uttryckt intresse. Tre rundturer fick jag göra i söndags för att alla skulle få möjlighet att komma med.

 

Det är märkligt hur sammanväxt man kan bli med en plats. Och jag har verkligen älskat denna oas med sin lummiga park, sina blommande fruktträd och fantastiska hus fyllda av historia och historier.

Nu på fredag den 6 juni är det 50 år sedan kapellet i parken invigdes. Det tog något år innan jag insåg hur fint detta var. Utifrån betraktat är det en mörk och ganska intetsägande låda med en låg entré. Men när man gått in några meter öppnar sig ett fantastiskt gudstjänstrum i ljust trä och fyllt av ljus från de enorma fönstren högt upp mot taket. Det är i sanning ett hus som är större på insidan än utsidan, och i detta ryms en vacker och djupt kristen symbolik.

Otaliga morgnar har jag suttit i detta kapell och lyssnat på blivande pastorers andakter och predikoövningar. Och jag har ju förvisso själv stått där och försökt så gott jag kunnat. Men när jag och andra misslyckats med att fånga intresset har blicken gått upp mot fönstren där man kunnat se de stora trädkronorna och en bit av himlen. Och så har det blivit andakt även om inte orden nått fram.

Ännu längre tid tog det att uppskatta Sten Kauppis triptyk på fondväggen. Men den nådde fram! I ett stort antal andakter har jag visat på fadersgestalten som i sin nåd, med utsträckta armar, vill omfamna både den förlorade och den hemmavarande sonen. Och den centrala bilden med korsfästelsen, där man efter ett tag kan upptäcka hur konstnären satt ner Kristi kors i Afrikas jord som en påminnelse om den mission som varit så levande på Missionsskolan. Vilken förkunnelse det ligger i detta konstverk!

Jag var osäker på om jag skulle klara känslorna denna sista dag på Lidingö. Hjärtat hade snörpts åt bara genom att några dagar i förväg se hur kapellet hade möblerats inför den sista gudstjänsten. Och jag minns hur jag sörjde den våren då THS flyttade till Bromma. Men jag stålsatte mig och det höll till och med när vi dukade av nattvardsbordet och bar ut Bibel, ljusstakar och nattvardsservis. Men när jag skulle berätta det igår för en person som inte var med, då brast det.

En av de vackraste berättelserna från gamla Missionsskolan är när Waldenström flera år före sin död skriver sitt eget begravningstal. Inte för att han är rädd för att man ska prata illa om honom i begravningen, utan för att han är rädd för att man ska tala alldeles för mycket om honom. Och så skriver han ett begravningstal över Psaltarversen ”Din nåd är bättre än liv”, ett tal som rektor Mosesson den 20 juli 1917 får läsa upp vid denna frikyrkliga och därmed förbjudna begravningsakt i Missionsskolans hörsal. Och så fick Waldenström, som ett helt liv predikat om Guds kärlek och nåd, ett sista tillfälle i denna sin egen begravning att än en gång påminna om Nåden.

För precis 40 år sedan såg jag skolan för första gången. Och som jag sedan älskat denna plats! Det är ju därför det är så vemodigt just nu. Men verket går vidare och nåden är bättre än liv och bättre än ett stycke mark och några hus på Lidingö. Vi får påminna oss om att det första läsåret på Lidingö började 66 elever där. I slutet på det här läsåret har vi haft 74 pastorskandidater i Equmeniakyrkan. Och på THS har det i år varit över 350 studenter som åtminstone läst någon kurs i teologi, och över 650 studenter när vi även räknar de som läst på MR-programmet. Livet går vidare! Och Guds nåd räcker än!

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder: Björn Wennfors, Per Ström med flera

• Dela