Vilken kyrka!

Från pastorskandidaten och gästbloggaren Matilda Nilsson.

Vilken Kyrka! Tänka sig, det kunde ingen tro! Med absolut stärkt samfundstillhörighet, stärkt identitet som blivande pastor i Equmeniakyrkan och helt klart förstärkt stolthet och glädje över denna tillhörighet lämnade jag Equmeniadagarna.

Det enda som var nedslående var kanske namnet på dessa dagar, Equmeniadagar, det säger ju ingenting… Men jag kan förklara: Under utbildningens sista år möts alla pastorskandidater som skall ut i vägledningsåret följande läsår. Dels några dagar på hösten och dels några dagar på våren. Under vårdagarna fick vi möta personer som arbetar med Equmenia eller Equmeniakyrkan nationellt. Det låter kanske torrt, men för mig var det på sätt och vis fantastiskt. Jo, det pirrar faktiskt lite i kroppen nu när jag tänker på det, så nödvändiga och värdefulla var dessa möten för mig! Det fina var att jag kände mig indragen i Equmeniakyrkan och kände en närhet till henne och en ny samhörighet med vårt frikyrkliga arv och våra gemensamma framtidsplaner. Typ så.

Att bottna i verkade vara ett trendord på ekumeniska centret i Alvik där vi höll till, och det beskriver också min upplevelse, att få bottna mer i en gemensam vision och rota sig mer i ett gemensamt vi. En Kyrka för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och hela världen. För just mig var denna erfarenhet både efterlängtad och nödvändig. Även Karin Wiborn från Sveriges Kristna råd gav oss rådet att öppna våra ekumeniska ögon och samtidigt rota oss i vår egen tradition, så värdefullt tänker jag som hoppas på pastorsjobb i ett ekumeniskt sammanhang!

Jag söker en stabil grund. Kanske gör du det också? Kristus är vår enda grund, det vet vi. Men med en uppsjö av församlingar och samfund med olika inriktningar, uttryck och teologi är det lätt att känna sig vilsen. Det kan kännas som att gå ut i havet och uppleva hur fötterna ibland lyfter när vågorna kommer och vattnet plötsligt når midjan. Det är som en skumpande tillvaro där det är svårt att hitta balans och röra sig i en bestämd riktning.

Det svåraste är kanske när detta tillstånd gäller själva tron, tilliten till Gud, att inte bottna där. För mig är det en hjälp även för min tillit till Gud att på nytt känna tillit till det sammanhang som är mitt, Equmeniakyrkan. Det är Equmeniakyrkan jag vill ha som mitt hemma, som utgångspunkt och som hjälp för att lära känna Kristus och följa honom, vart helst det bär.

Men plötsligt, väl hemma, drabbades jag av en motsatt känsla, typ mindervärdeskomplex eller likande. Här har jag gått och varit så nöjd över att vara en del av något stort som i själva verket är mycket litet! Jag menar: Hur många är vi, nä just det, ganska få! Hur betydelsefulla kan vi då vara och hur mycket eller hur många blir egentligen förvandlade? Det kändes ungefär som att stå utanför verkligheten och titta ner på små kyrkor från google maps flygplansvy. Allt ser puttigt och futtigt ut!

UnderbaraClara beskriver en annan situation som är fylld av ungefär samma känsla, upprymdhetens bakslag:

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket!

Så skriver UnderbaraClara i ett blogginlägg. Därefter fortsätter hon till sitt problem som jag tror att många av oss, i alla fall jag, känner igen oss i!

Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emil Dahl om precis det här fenomenet ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Till slut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det.

Två punkter av igenkänning finner jag hos UnderbaraClara. Dels den känslan som slår emot en ibland när en studerat i flera år, funderat och praktiserat och nu själv ska försöka ge sig ut och bidra som pastor i församling. Hur ska det gå? Plötsligt känns det som att jag inte har något på fötterna! Den andra punkten rör just tilliten. Om jag ”lyckas” vara en god pastor, är det värt något ändå? Vilka är vi kristna, vi i Equmeniakyrkan? Kan vi verkligen betyda något eller göra någon som helst skillnad? Varför ska vi alls vara kyrka? Helt kort, jag befinner mig på djupt vatten. Eller i en Dunning-Kruger effect gällande tilliten till mitt sammanhang, till Kyrkan och mig själv, och ja, ytterst också till Gud.

Till mig och till dig vill jag därför skicka en uppmuntrande hälsning som hejdar vågorna och ger fast mark under fötterna. Vi är Kyrkan för att vi hör till Kristus, som delar av hans egen kropp kan vi inget annat vara. Vi har var och en fått en kallelse att följa Jesus och vara hans kropp på jorden. Därför är vi Equmeniakyrkan, i vått och torrt, i stort och smått. Hur små eller stora vi nu må vara. Vi är både kallade till närhet med Kristus och till att gå ut. Kanske var det något av detta som en del medarbetare och kyrkoledare på ett djupare plan lyckades förmedla till mig under Equmeniadagarna, några som genom erfarenhet nått längre i Dunning-Kruger termer och funnit en djupare självinsikt? Jesus själv har ju bett oss: Bli kvar i mig så blir jag kvar i er.

• Dela